Hur ska vi kunna lämna paradiset?
Ett tre dagar gammalt inlägg:
Jag har haft några intensiva men fantastiska dagar som frisk. Jag har njutit mer än någonsin och har vilat mig i form samtidigt som jag tagit igen en hel vecka. Heter man Camilla har man därför varit tvungen att vara lite aktiv. Vi har snorklat på fantastiska platser, druckit buckets och bärs, ätit thailändskt (fast Jacob mest carbonara) och chillat så som bara göteborgare kan.
Just nu står jag i alla fall vid färjeläget och tittar ut över det kristallklara vattnet. Eftermiddagssolen bländar mig i ansiktet och det värmer alldeles perfekt. Jag börjar sakta men säkert inse att vi snart är hemma i kalla Sverige och klumpen i magen slutar inte att växa. Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Kan inte sluta tänka på den bubbla vi befunnit oss i under 3 månader. Vilken sjuk resa! Jag är så lycklig över att jag fått chansen att uppleva allt och att jag haft förutsättningarna för att faktiskt göra det.
På Lankawi fick vi oss en rejäl tankeställare då två polacker började prata med oss när vi var ute. En av polackerna var ca 35 år och började nästan gråta när han hörde allt vi fått uppleva på Nya Zeeland och i Australien. Detta hade varit hans dröm i alla år, och där satt han och glodde med öppen mun på två glada 20åriga småtjejer som befann sig just i hans dröm. Detta var något som var omöjligt i hans ögon. Vi gick därifrån med väldigt ont i hjärtat men också mycket stolta över oss själva. Vi insåg även hur otroligt lyckligt lottade vi är.
Att lämna Linnea och göteborgstjejerna förut blev mer sorgligt än vad jag trodde och nästan lite dramatiskt då vi satt uppe på flaket med våra väskor vinkandes hej då. Linnea som faktiskt har hängt med oss i nästan tre veckor och göteborgstjejerna som vi sjukt nog lyckats träffa i varje världsdel. Dessa underbara tjejer har verkligen förgyllt våra dagar och blivit en stor del av vår resa. Tillsammans med göteborgskillarna har vi faktiskt blivit lite som en familj under veckan här på koh tao och du kan ju bara tänka dig ett gött gäng med 9 göteborgare. Vi ser inte framemot ännu ett "avsked" i morgon när killarna åker vidare.
Förutom hemfärd och alla avsked är både jag och Fanny otroligt taggade på Bangkok och shoppingen, vi får väl se vad mer staden har att erbjuda! / C
Jag har haft några intensiva men fantastiska dagar som frisk. Jag har njutit mer än någonsin och har vilat mig i form samtidigt som jag tagit igen en hel vecka. Heter man Camilla har man därför varit tvungen att vara lite aktiv. Vi har snorklat på fantastiska platser, druckit buckets och bärs, ätit thailändskt (fast Jacob mest carbonara) och chillat så som bara göteborgare kan.
Just nu står jag i alla fall vid färjeläget och tittar ut över det kristallklara vattnet. Eftermiddagssolen bländar mig i ansiktet och det värmer alldeles perfekt. Jag börjar sakta men säkert inse att vi snart är hemma i kalla Sverige och klumpen i magen slutar inte att växa. Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Kan inte sluta tänka på den bubbla vi befunnit oss i under 3 månader. Vilken sjuk resa! Jag är så lycklig över att jag fått chansen att uppleva allt och att jag haft förutsättningarna för att faktiskt göra det.
På Lankawi fick vi oss en rejäl tankeställare då två polacker började prata med oss när vi var ute. En av polackerna var ca 35 år och började nästan gråta när han hörde allt vi fått uppleva på Nya Zeeland och i Australien. Detta hade varit hans dröm i alla år, och där satt han och glodde med öppen mun på två glada 20åriga småtjejer som befann sig just i hans dröm. Detta var något som var omöjligt i hans ögon. Vi gick därifrån med väldigt ont i hjärtat men också mycket stolta över oss själva. Vi insåg även hur otroligt lyckligt lottade vi är.
Att lämna Linnea och göteborgstjejerna förut blev mer sorgligt än vad jag trodde och nästan lite dramatiskt då vi satt uppe på flaket med våra väskor vinkandes hej då. Linnea som faktiskt har hängt med oss i nästan tre veckor och göteborgstjejerna som vi sjukt nog lyckats träffa i varje världsdel. Dessa underbara tjejer har verkligen förgyllt våra dagar och blivit en stor del av vår resa. Tillsammans med göteborgskillarna har vi faktiskt blivit lite som en familj under veckan här på koh tao och du kan ju bara tänka dig ett gött gäng med 9 göteborgare. Vi ser inte framemot ännu ett "avsked" i morgon när killarna åker vidare.
Förutom hemfärd och alla avsked är både jag och Fanny otroligt taggade på Bangkok och shoppingen, vi får väl se vad mer staden har att erbjuda! / C
