Ute På Vift

Första steget in på flygplatsen i Landvetter. Kylan i ansiktet och familjens leenden på flygplatsen. Tomheten över att lämna allt men lyckan över att träffa alla nära. Vilken sjuk känsla. Har aldrig uppskattat kranvattnet, mjölken, toaletten (där toalettpappret får spolas ner) och min säng (som inte tusen andra sovit i) så otroligt mycket!

 

Det går inte med ord att beskriva allt man lärt sig, upplevt och varit med om på vår resa. Vi är ganska förvånade över att allt flytit på så bra som det gjort. Har vi stött på motgångar har det också alltid löst sig väldigt bra. Bland annat var det extremt jobbigt och obehagligt när jag var så sjuk. Klyschigt men sant så har dock dessa motgångar gjort att jag växt och lärt känna mig själv bättre. Det är också ganska kul när man tittar tillbaka på första gången vi någonsin såg ett hostel. Hur otrygg man kände sig i början men hur man idag verkligen anpassar sig direkt och kan ta för sig. Detta förutom alla fantastiska minnen kommer man alltid bära med sig. Jag är så otroligt glad över alla härliga människor vi träffat under resan och att jag rest med Fanny. Tjejen som emmellanåt förstått mig bättre än vad jag själv gör. Det har fungerat hur bra som helst och vi har oftast velat göra precis samma saker. Det hade inte kunnat bli så mycket bättre. Tur att Fanny nu bor på samma gata, för annars vet jag inte hur jag skulle klara mig.

 

Under tiden när jag var sjuk har jag haft alldeles för mycket tid till att filosofera och kommit fram till en del smarta saker som jag kommer ta med mig:

- Stressa inte

- Andas in genom näsan och ut genom munnen. Låångsamt. 

- Ät långsamt, gå långsamt, lev långsamt!

- Det är okej att må dåligt

- Hälsan går före allt

- Uppskatta att vara frisk

- Dina nära och kompisar betyder ALLT

- Bry dig inte om småsaker - allt är småsaker

- Med vilja, rätt inställning och envishet är allt möjligt!!

 

Till sist så suger det riktigt hårt att vara hemma i kylan men både jag och Fän har lärt oss att du måste tillbaka till verkligheten hur jobbigt det än är för att kunna uppskatta till max att vara ledig. Ju färre dagar du är ledig och reser, desto mer tänker du oftast på att stanna upp och njuta. Det är väldigt lätt att en dag blir till en vecka om du reser länge. Även om jag inte hade gråtit floder över att stanna lite till så har alltså 3 månader varit helt perfekt och ett bevis på detta är att jag inte har velat bränna upp min ryggsäck ännu.

 

När jag vandrade till Madde i morse möttes jag av 4 grader, snöblandat regn och blåst i ansiket. Jag skrattade åt paraplyt som höll på att blåsa iväg och ville börja gråta men tur nog möttes jag sedan av vännernas leenden i Maddes hall och världens mysigaste tjejsnack. 

 

Kommer antagligen få en chock i dagarna när jag inser på riktig att jag faktiskt är hemma men att somna i sin egna säng var helt fantastiskt. Sängen är verkligen sjukt underskattad!

 

I dagarna ska jag försöka ta tag i mitt liv som arbetslös och studielös men just nu ska jag bara njuta över att jag lever, att jag är hemma och att jag får träffa min familj och mina vänner. 

 

Lyckliga och gråtandes tackar vi alltså nu för oss och ger en stor eloge till er - alla våra trogna läsare. Vi har precis lämnat paradiset - men jag är säker på att det bara är för ett litet tag.

"Slutet på något, är alltid början på något nytt"

/C

 

/F

Ett tre dagar gammalt inlägg:

Jag har haft några intensiva men fantastiska dagar som frisk. Jag har njutit mer än någonsin och har vilat mig i form samtidigt som jag tagit igen en hel vecka. Heter man Camilla har man därför varit tvungen att vara lite aktiv. Vi har snorklat på fantastiska platser, druckit buckets och bärs, ätit thailändskt (fast Jacob mest carbonara) och chillat så som bara göteborgare kan.

Just nu står jag i alla fall vid färjeläget och tittar ut över det kristallklara vattnet. Eftermiddagssolen bländar mig i ansiktet och det värmer alldeles perfekt. Jag börjar sakta men säkert inse att vi snart är hemma i kalla Sverige och klumpen i magen slutar inte att växa. Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Kan inte sluta tänka på den bubbla vi befunnit oss i under 3 månader. Vilken sjuk resa! Jag är så lycklig över att jag fått chansen att uppleva allt och att jag haft förutsättningarna för att faktiskt göra det.

På Lankawi fick vi oss en rejäl tankeställare då två polacker började prata med oss när vi var ute. En av polackerna var ca 35 år och började nästan gråta när han hörde allt vi fått uppleva på Nya Zeeland och i Australien. Detta hade varit hans dröm i alla år, och där satt han och glodde med öppen mun på två glada 20åriga småtjejer som befann sig just i hans dröm. Detta var något som var omöjligt i hans ögon. Vi gick därifrån med väldigt ont i hjärtat men också mycket stolta över oss själva. Vi insåg även hur otroligt lyckligt lottade vi är.

Att lämna Linnea och göteborgstjejerna förut blev mer sorgligt än vad jag trodde och nästan lite dramatiskt då vi satt uppe på flaket med våra väskor vinkandes hej då. Linnea som faktiskt har hängt med oss i nästan tre veckor och göteborgstjejerna som vi sjukt nog lyckats träffa i varje världsdel. Dessa underbara tjejer har verkligen förgyllt våra dagar och blivit en stor del av vår resa. Tillsammans med göteborgskillarna har vi faktiskt blivit lite som en familj under veckan här på koh tao och du kan ju bara tänka dig ett gött gäng med 9 göteborgare. Vi ser inte framemot ännu ett "avsked" i morgon när killarna åker vidare.

Förutom hemfärd och alla avsked är både jag och Fanny otroligt taggade på Bangkok och shoppingen, vi får väl se vad mer staden har att erbjuda! / C