Är detta en dröm?
Eftersom internet krånglar i stort sett hela tiden publicerar jag ett gammalt inlägg nu:
Nya Zeeland fortsätter att leverera varje dag. Vi har nu börjat få in en del rutiner som backpackers och tex. startar vi alltid morgonen med en torr havregrynsgröt som förövrigt är fett äcklig. Vi köpte fel gryn första dagen och det tar minst 10 minuter att få den lite klibbig, MEN det är i alla fall nyttigt och den måste ätas upp. Efter den fantastiska frullen vet vi nästan aldrig vad som väntar oss. Om jag ska vara ärlig har vi ganska dålig koll här då vi faktiskt mest glider med och bestämmer lite spontant vilka aktiviteter vi vill vara med på genom att skriva på en lapp. Det låter kanske lite tråkigt men det som är så nice med detta är att man faktiskt blir positivt överraskad hela tiden då vi nästan aldrig har några förväntningar. Vi hamnar alltid på helt sjuka och fantastiska platser och man blir aldrig besviken. Vi vet också att vi ska till Australien efter och där kommer vi garanterat stöta på mer utmaningar.
Vi har i alla fall kommit fram till att Nya Zeeland har precis allt. Under dom senaste dagarna har vi seglat, vandrat, legat på beachen, festat, fått sjukaste adrenalinkickarna och skaffat mängder med blåsor under fötterna. Vi har även fått en inblick i Nya Zeelands historia.
På Nya Zeeland är man väldigt stolt och mån om sitt ursprung. Därför ville vi alltså besöka en Maori by där vi fick lära oss om deras sätt att leva. Det var väldigt häftigt att se men man blev faktiskt lite besviken på sig själv när man insåg att man inte alls vet så mycket om Sverige. Jag (Camilla) blev även tvingad till att vara med i en "tävling" då jag skulle visa mina skills vad gäller snabbt fotarbete. Jag hade egentligen ingen aning om vad tävlingen gick ut på så självklart förlorade jag också innan vi knappt börjat. Det viktigaste var ju dock att jag fick beröm från maori folket för mina snygga "footsteps" och det tackar jag endast Ronny (fotbollstränaren) för. Det var även sjukt god mat som serverades under kvällen och man fick äta precis hur mycket man ville. För en backpacker var detta höjdpunkten som ni kanske förstår!
På samma kväll som skydivingen hade vi bestämt oss för att följa med på en segeltur i Taupo. Utan några förväntningar eller egentligen några aningar om vad vi skulle göra (förutom att vi skulle få en korv med bröd) köpte vi några öl, gick ner tillsammans till hamnen och blev upphämtade av en segelbåt. Vi skrattade av lycka när vi båda insåg att denna dag måste vara ett stort skämt. En svensk båtsemester på Nya Zeeland var för bra för att vara sant och adrenalinet från skydivingen ville aldrig försvinna. Solen höll på att gå ner och vi gled fram i den vackra naturen med härlig musik och en bärs i handen. Inte ens en blind gammal gubbe skulle kunna ta miste på att vi var dom lyckligaste tjejerna i världen.
Dagen efter detta stod klockan på 04.30 och vi pallrade oss upp efter knappt 4 timmars sömn, lite halvt förberedda och smått bakis. Utan mat, alltför mycket vatten eller compeed förväntade vi oss en 2 mils vandring med småkullar här och var - och det var ju helt awesome att vi hade hela dagen på oss... eller? I efterhand har vi nu lärt oss att det är viktigt att vara förberedda. Den fantastiska vandringen visade sig vara långt ifrån intervall backarna i Öjersjö. Nu snackar vi nämligen klättring upp för berg i ca 5 timmar för att sedan gå neråt i 3. Det var den värsta vandringen vi någonsin gjort men det var också så otroligt vackert och häftigt att blåsorna under fötterna och träningsverken som vi fortfaranfe har kvar idag var värt varenda lilla steg.
För att återvända tillbaka till nuet har vi precis lämnat Wellington och vårat gooa bussgäng för att ta oss vidare mot nya äventyr på syd ön. Resten av gänget ska nämligen stanna i Wellington några nätter till men vi måste dra vidare med en annan kiwi buss. Det känns tomt då man faktiskt blivit lite som en skolklass på bussen. Mest tråkigt var det att lä mna dom otroligt sköna Göteborgstjejerna i veckan men det blir också trist att inte kunna hänga med våra kära fransmän som pratar knagglig, skön engelska. Svenska lektionerna har dock gått desto bättre för dessa herrar och "Tjändrare mandren" har efter ett antal övningar och skratt med Alexandre utvecklat sig till ett perfekt "tjenare mannen". Vi hoppas att vi lyckas träffa detta härliga gäng lite senare under resan!
Hoppas annars ni har det bra där hemma i kylan. Jag och Fanny ska fortsätta leva vår dröm här på Nya Zeeland ! Massa kärlek /C
